Oj oj.
Här har dagarna runnit iväg.
Vad ska jag skylla på?
Trötthet.
Jag är fortfarande trött.
Jag blev inte utvilad av Jönköpingsresan. Som det alltid är och ska vara så är alla dagarna där uppe fyllda av aktiviteter långt innan jag ens åkt upp.
Människor som ska kramas, ärenden att uträtta..
Bara roliga grejer och människor.
Men någon vila blir det ju inte.
Två söta tjejer som håller på att upptäcka världen och livet upptar resten av tiden.
Men att det skulle vara såhär några år var jag ju inställd på redan då jag blev gravid med Molly. Men det är lik förbannat tufft när man är mitt i det.
De är väldigt söta i alla fall.
I ett par veckor är det Nellie som håller oss vakna om nätterna.
Hon är ledsen. Hon vill ha vatten. Hon kommer upp. Hon vill att pappa ska komma istället för mamma och vice versa.. Hon har helt enkelt svårt att komma till ro.
Hon kanske tycker det är läskigt att sova? Hon kanske inte vill sova?
Hon kanske har ont nånstans?
I vilket fall så är det jobbigt och hon stjäl energi från oss som vi hade behövt på dagen. Det är lika synd om henne som om oss.
Jag hoppas vi kan hjälpa henne ur det snart.
Ja i fredags var det äntligen dags för en getaway med jobbet!
Vi åkte ut till Flädie mat och vingård vid lunchtid och åt en god lunch och hade bolagsstämma efter det.
Glada nyheter om aktieutdelning 🙂
Dagen fortsatte med lerduveskytte.
(det är inte jag på bilden)
Det var jätteläskigt först (eftersom jag är så skotträdd) men när jag kommit över det var det skitskoj!
Jag träffade 2 av 10. De två första. 🙂
Sedan blev det mer mat och god dricka.
Det blev Singstar, dans, ett skadat knä och mitt-i-natten-bad på mitt och Lines rum.. Vi hade fått enda rummet med badkar.
Kl 3 körde vi ut dem.
5h sömn senare kände jag mig smått överkörd av en bil och inte ett dugg mer utvilad.
Men.
Jag hade kul!
Igår åkte vi hem efter frukost och då var det bara att ladda om för grillning med Dennis syskon. 🙂
Idag jobbar Dennis och jag och barnen har handlat mat.
Nu vilar barnen och jag äter resterna från desserten igår till lunch. (visst blir man smal då?)
Imorgon ska det letas klänning ❤
På tal om bröllop så tar vi små små steg framåt hela tiden.
Ring är beställd, provad, betalad och skickad på gravyr.
Lokalen är bokad sedan länge men nu har vi lagt en bokningsavgift också.
Vigselförrättare bokad.
Provsmakning av mat bokad.
Dekorationer typ klara.
Det som saknas är kläder till mig, Dennis och barnen. (en ganska stor del, och det är nästa sak att ordna)
Smink, smycken..
Blommor. Men de ville Dennis att vi skulle plocka själva ❤
Sen ska förlovningsringarna in på uppfräschning också. Men inte än.
Jo.
Jag skrev ju förra gången att jag önskade att jag var man ibland.
Det handlar helt enkelt om det här med hemmafix.
Jag ser mig själv som feminist och tycker egentligen att det inte är nån skillnad på män och kvinnor mer än våra kön.
Men jag har ändrat åsikt lite grann där.
Och nu drar jag alla över en kam och jag säger inte att detta gäller ALLA män. Men nästan.
När jag är hemma, som nu, så har jag svårt att sätta mig ner och koppla av innan disken är undanplockad, bordet avtorkat, leksakerna undanplockade, tvätten upphängd osv…
Män däremot kan lätt sätta sig ner och koppla av, när barnen sover, trots att hemmet ser ut som skit.
Och det handlar inte om att de inte bryr sig eller är lata (lite kanske 😉 )
Nej det handlar om att de inte ser att det är skitigt på bordet. Att det ligger kläder överallt. Att handfatet är helt fläckigt och äckligt. Att tv-bänken är grå av damm osv..
Jag önskar ibland att jag också bara kunde ”inte se” skiten och bara lägga mig i soffan.
Lika ofta önskar jag att Dennis också såg skiten och gjorde rent utan att jag hann be honom.
Hur många gånger tror ni Dennis sorterat tvätten och slängt in en maskin utan att jag bett honom?
Hur många gånger tror ni jag har gjort det?
Ja. Det är inte Dennis fel. Det är hans kromosomer.
Män är såna.
En annan sak jag kan vara lite avundsjuk på är förmågan att inte höra och sova vidare då barnen vaknar på nätterna.
Det ska skrikas högt innan Dennis skuttar upp.
Jag vaknar däremot av att de börjar andas annorlunda. Och då sover inte ens barnen i samma rum som oss..
Men vi får väl bara acceptera varandras olikheter och göra det bästa av situationen?
Hur funkar sånt här hos er?
Jenny's Blogg 