Jag är pedantisk.
Jag klarar inte av att se snoret hänga under näsan nån längre tid.
Jag klarar inte av att se matkladd på kläder och möbler.
Jag tycker det är jobbigt när saker inte är på sin plats.
Jag vill inte se smutsig eller ren disk framme.
Jag vill inte ha fläckar eller damm på porslinet i badrummet.
Jag vill se vad som finns på andra sidan fönstret, inte vad som finns på fönstret…
Osv..
Meeeen.
Vi skaffade barn.
Underbart härligt.
Underbart krävande för en pedant.
För som alla vet så stökar barn till det.
De kladdar och snorar på allt i deras väg.
Och de varken städar eller torkar efter sig.
Detta skulle kunna innebära ett problem. Jag hade kunnat städa ihjäl mig.
Men.
Som Dennis har fått erfara är jag också en mästare på att välja mitt fokus.
Missförstå mig inte. Jag har en ganska hyfsad simultankapacitet. Kanske bättre är medel.
Att välja fokus.
Jo.
Jag är helt i stunden.
När jag tittar på TV. Tittar jag på TV.
Jag varken hör eller ser något annat än just TVn.
När jag pysslar, pysslar jag.
När jag leker med iPhone, leker jag med iPhone..
Osv.
Och när jag idag matade Molly, matade jag Molly.
Jag såg det här, bara det här:


Jag valde att inte se det här;

För då hade jag gissningsvis städat emellan skedarna.. Inte bra för varken Molly eller mig.
Men självklart så plockades det undan så fort Molly var mätt.
(och stökades ner av Nellie så fort hon kom hem igen såklart)